Fredag 28/8

Oooja, jag grät!! Hade det inte varit för att brorsan och Maria satt här hade jag nog gråtit ännu mer, men det var nog tillräckligt ändå. Fy vad ledsam den var på slutet, man liksom tänker på att det där kommer hända mig en dag också. Våra älskade hundar dör ju tyvärr ifrån oss, och ingen kommer någonsin vara den andra lik, dom har alla en speciell plats i ens hjärta. När han slutligen fick somna in hos veterinären så grät jag nog mest, kunde inte annat än tänka på det hemska minnet när vi var och tog bort Texas, lillgubben så man saknar han, minns han och glädjs av dom fina minnena vi har med honom <3. Och nu har jag ju Önska och Lillan som livar upp min vardag, man tänker faktiskt på det ibland, att gud vad tråkigt jag skulle ha utan mina eländiga hundar :P heheh. Ett exempel här på en gång, när filmen precis var slut och jag satt och torkade mina tårar, så hörde vi en suck och ett litet läte från Lillan som låg uppe på ryggstödet på soffan, hon vände sig på rygg så man bara såg fyra ben sticka upp och så sjönk dom :D vi höll på att dö av skratt. Och då kände jag bara att ja, hundarna är mitt liv, min lycka.

 

Såhär mycket försvann hon mellan ryggkudden och stödet

Älskade vovvar


"Hon är din vän, din kamrat, din försvarare, din hund.
Du är hennes liv, hennes kärlek, hennes ledare.
Hon kommer att vara dig trogen till sista andetaget.
Du är skyldig henne att vara värdig en sådan tillgivenhet."