(Sparades i utkast torsdag den 26 januari)

Det har nu gått en hel vecka sedan han kom, våran lilla Edwin <3

Idag har BVC varit hem till oss och pratat/informerat lite. Helt underbar och trevlig tant :) Efter att vi suttit och pratat en stund undersökte hon Edwin och vägde honom. Allt såg bra ut och han väger nu 3520g.

Jag har inte riktigt kunnat sätta mig ner och skriva om min förlossning förens nu, både för att i stort sett all tid går åt prinsen och även för att min förlossning gick så himla fort så jag tror att jag inte riktigt hängde med. Det är först nu som det kanske har sjunkit in. Journalen var inte till så mycket hjälp vid skrivandet heller, det är obetydligt skrivet i den, eftersom att det knappt existerar något förlossningsförlopp. Men med hjälp av sambon har jag knåpat ihop ”förloppet” och våra känslor kring det.

Hur som helst, det hela började på onsdagen den 18/1 kl.18:30 med att det sipprade ut lite vatten. Vi hade nyss ätit middag och satt fortfarande kvar vid köksbordet jag, sambon, brorsan och hans flickvän. Jag skämtade och sa ”antingen så går vattnet nu eller så kissar jag på mig”. Jag gick iväg på toaletten och en stund senare kom sambon och frågade hur det var som, jag svarade att jag inte visste och att det var så skämmigt, tänk om det bara var så att jag kissade på mig. Jag ringde förlossningen för att fråga om råd, men jag fick inget svar. Jag var inge bekymrad över det och tänkte att jag ringer väl igen lite senare. För en stund glömde jag nästan bort att det ev. var något på gång. En timme senare gick dock vattnet ”på riktigt”. Jag ringde då förlossningen igen och hon sa att de ville att jag skulle komma in, men att vi inte behövde köra på två hjul upp dit utan att vi skulle ta det lugnt och typ packa klart bb-väskan och åka in sen.

Kl. 21:30 kom vi in på förlossningen och då hade jag kanske känt en aningens till värkar i ca. en halvtimme. Jag blev inskriven på en gång och de gjorde en ctg-kurva, den registrerade oregelbundna värkar ca. 2st/10min. När den var klar gick jag på toaletten och sen kände jag att jag ville försöka gå runt, för det började att göra riktigt ont. Läkaren som var ansvarig för min förlossning kom in och försökte presentera sig, det tog ett tag innan jag ens kunde kolla upp på honom och hälsa, jag hängde då på gå-bordet och tog en värk och försökte att inte skrika när han var där. Han berättade att han hade pratat med barnmorskan som var ansvarig för min förlossning (som för tillfället dessutom var upptagen med slutfasen av en annan förlossning) och de hade kommit fram till att jag antagligen skulle få en sovdos eftersom att min ctg-kurva var fin men det var ju inget på gång än, det var långt kvar. Jag gnällde och sa till Rikard att det här klarar jag aldrig, det gör så sjukt jävla ont, och det var bara början. Bara efter ett tag bad jag Rikard att ringa efter någon, en barnmorska kom in och jag grinade och sa att jag tyckte det var så jobbigt för det kändes som att värkarna kom direkt efter varandra, att jag inte fick andas och samla mig in för nästa. Hon försökte ta en kurva på mig, men det gick inget bra eftersom att jag stod på knä i sängen och hängde över ryggstödet.

Min barnmorska kom in och tog över ca. kl. 23:00. Hon försökte prata lite med mig och sa sedan att jag måste vända på mig och lägga mig i sängen om hon skulle kunna göra en riktig kurva. Hon märkte att jag hade ont och sa att det verkade som att jag kanske behövde någon bedövning, jag suckade och grinade fram ett ”Jaa!” (jag som inte ville ha något). Efter några värkar märkte hon att jag krampade och frågade mig om jag låg och tryckte på, jag svarade att det gjorde jag inte utan att det bara blev så. Eftersom att jag hade haft en vattenavgång så ville de inte känna på mig på en gång om eller hur mycket jag var öppen med risk för att föra upp bakterier. Men hon insåg nu att hon måste känna eftersom att det verkade som att min livmoder gick till krystvärkar. Hon kände på mig och utbrast ”Men Therese! Jag praktiskt taget ser huvudet på bebisen! Du är så öppen som man kan bli och den ligger här längst ner! Det är bara att börja krysta!”.

Kl. 23:30 i samband med att hon känt på mig sattes en skalpelektrod och jag fick lustgas, som inte gav någon direkt smärtlindring men det var skönt att hålla och skrika i masken. Men det kändes så skönt att slippa ta någon bedövning och dessutom att få börja krysta. Däremot så märkte hon att jag tryckte på av egen kraft, min livmoder var utmattad efter det snabba öppningsskedet och kraften i mina värkar hade därför avtagit. Så jag fick värkstimulerande dropp och krystvärkarna svarade bra på det på en gång.

Kl. 0:15 den 19/1 (på sin pappas födelsedag) kom han ut, i vidöppen bjudning (ansiktet uppåt) och med navelsträngen virad tre varv runt ena benet. Han skrek lite på en gång, men blev sedan tyst och fick komma upp på mitt bröst en stund. Han var så varm och mysig. Sedan vägdes och mättes han, 3650g och 50cm, och så fick han komma till sin pappa medans de tog hand om mig.

Efter att de var klar med mig flyttades vi till en annan förlossningssal där vi fick sova en stund. På morgonen gjordes en läkarundersökning av Edwin och sedan flyttades vi till en delad sal, eftersom att alla enskilda rum var upptagna. Jag trivdes inte alls där och läkaren hade vid undersökningen sagt att det var okej med en tidig hemgång för oss förutsatt att amningen fungerade. Jag sa till en barnmorska att jag ville åka hem. Så kl. 15:00 skrevs vi ut och fick komma till ett enskilt rum och prata med en barnmorska om lite allt möjligt. Jag var även tvungen att visa amningen, och så fick vi en tid för att komma tillbaka och göra en läkarundersökning och PKU-prov två dagar senare.

Kl. 18:00 var vi hemma och fick börja vara en familj på riktigt. Så overkligt, men så skönt!